Alla andra är duktigare än mig….

Alla andra tränar mer, och är så mycket duktigare än vad vi är….

Känner ni igen känslan?

Man ser filmklipp av superduktiga elitlydnadsförare på sociala medier, och ute på promenad runt kvarteret ser man bara hundar som tex funkar perfekt i hundmöten, något man själv kanske känner att man tränar förgäves med…?! Och det är gråmulet och måndag.

Här hemma har valpen dessutom tagit över… Tidsmässigt! Med heltidsjobb och barn, och nu valp så hinns inte dom vuxna hundarna med på samma sätt som tidigare känns det som?! Givetvis får dom sina behov tillgodosedda men några nya flashiga lydnadsmoment tex har vi ju inte tid att träna in, så det känns som vi står och stampar på samma ställe i deras träning. Sparlåga liksom..

Valpens träning tar ju som sagt dessto mer tid. Eller ren uppfostran egentligen…

Tänk att man glömmer vilket tragglande det är med såna enkla saker som rumsrenhet, gå i koppel eller komma på inkallning!

Så för att komma ifrån denna hopplösa & uppgivna känsla har jag nu planerat in ett par tillfällen med egentid och träning för dom vuxna voffarna! Sedan har jag bestämt mig för att öppna ögonen för alla små små ytte pytte framsteg i vardagsträningen!!! Sånt som inte är ett dugg flashigt!

För egentligen är vi ju ganska bra på det som just Vi gör, det Vi vill träna på, vi är ju ett team och behöver faktiskt inte lära in en massa nytt hela tiden även om det är roligt att utvecklas.

Och med det sagt blev det ut på promenad, en helt vanlig skogsrunda egentligen, men när man tänker till lite så gjorde vi ju massor med träning…! Belönade spontankontakt, gjorde namnövning för uppmärksamhet när dom var lösa & kastade kottar som belöning-superskoj , varierade koppelgåendet för att träna på dom olika positionerna (“Bredvid” i halsband och “Framför” i sele), körde enkla balansövningar på ett par stubbar, flertalet inkallningar, både enklare och svårare, hittade en godisgömma i en buske (Imponerade hundar varje gång!!!) och dagens höjdpunkt blev valpen Sassys mega-bravad, en lyckad inkallning bort ifrån den supersvåra störningen: Kobajs!!!!!

Förstår ni vilken guldmedalj det kändes som vi var värda! Wihoo!

Vi tränade hur mycket som helst och fick till ett sånt snyggt “lydnadsmoment” att det faktiskt nästan skulle varit snyggt med ett filmklipp på det!

Dock fick jag faktiskt till ett foto på den överlyckliga flygande lilla ulltussen som kommer rusande bort ifrån den läckra delikatessen!

Delar med mig av foto och historia och hoppas på att det lyser upp lite i någons grå måndag så att dom också kan öppna ögonen för sina egna små “tränings-mirakel” i vardagen!

Nuvarande känsla: Fy bubblan vad vi är bra, och gud vad roligt det är med hundträning!!!

Mia Groth Behrens

img_20161112_154045

Fortfarande tuggandes på den delikata störningen kom hon som ett skott! Lycka!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *