Det kom ett brev…

…med uppdatering av hur det har gått med fina Dano, som vann en privatlektion i kommunikationsmetoden för en tid sedan. Matte Maria deltog i tävlingen för att Dano hade stora hundmötesproblem där han både gjorde utfall mot möteshunden och visade upp omriktade beteenden och bet den som höll i kopplet. Inte kul alls. Idag kom ett långt brev från Maria till oss:

Maria och Dano

”Det har blivit bättre! Nu har vi haft oturen att det dykt upp hundar plötsligt runt här och i skogen och då har ju Dano skällt och hoppat som vanligt. Men vi har tränat på människomöten väldigt mycket. Och från början såg han väldigt förvånad ut att jag inte drog honom intill mig när vi mötte nån. Att jag saktade ner, lät honom visa vad han ville. Han tittade förvånat på mig varje gång, som om han ville fråga: ska du inte dra i kopplet nu som du brukar? Så nu drar han inte mot folk längre, utan sänker huvudet och går lugnt rakt fram. Förr drog han alltid som en tok mot folk också, som jag trodde för att hälsa. Men inte nu. Och när vi sett hundar på längre avstånd har jag gjort likadant och han har sett förvånat på mig, jag har berömt att han bara tittat på dem och så har han vänt sig bort.

Så han börjar förstå att jag numera låter honom visa vad han känner eller vad han vill göra. Det verkar som att han börjar förstå att matte inte längre drar hysteriskt i kopplet så fort vi ser nån och han har blivit lugnare och tryggare. Tittar fortfarande ibland undrande på mig när vi möter människor eller ser hundar på längre håll, men jag pratar lugnt och visar honom att jag följer honom med slakt koppel när han går undan. Så vi är verkligen på G åt rätt håll! Det är helt fantastiskt!

Dessutom känner jag mig tryggare och gladare. Jag kan ju läsa hans signaler nu, det kunde jag inte innan! Jag fattar vad han menar och hur han känner! Vi kommunicerar verkligen! Det är en fantastisk känsla och gör promenaderna så mycket roligare. Vi är mer som ett team. Så jag har haft och kommer att ha jättestor nytta av kursen jag vann för detta känns som helt rätt sätt för oss! Mjukt, följsamt, kommunicerande, respektfullt… precis så vill jag ha det!

Så med tiden kommer vi att komma så långt att han fattar att matte förstår honom även vid närmare hundmöten, men vi tar ett steg i taget.

Fortfarande är det så att om han ser en hund på lite för nära håll drar han mot den och reser ragg. Då tränar vi på att stanna upp, sitta, få ögonkontakt, äta godis, lite distraktion tills den andra hunden gått vidare. Lugnt och fint. Och det är så underbart att se att han förstår att jag fattar vad han känner! Knepig formulering, men så är det. Så tusen tack igen för att jag fick komma!

Det är så underbart att ha den kommunikationen med sin hund, ögonkontakten, att man ”pratar” med varandra och visar ”jag förstår att du är rädd så vi går undan lite” i stället för ryck i koppel och att jag går och skäms och inte fattar vad jag gör för fel.

Så jag kan verkligen rekommendera denna metoden till alla. Nu lunkar vi på som två kompisar och det är en så fantastisk upplevelse!”

Jag  fick gåshud av lycka och stolthet när jag läste detta! Helt otroligt kul att höra att ni jobbar på så bra, Maria och Dano! Tack för att ni delade med er av hur det går för er och stort lycka till framöver!

/Sara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *