Kloka ord om hundens språk och flockliv

Hittade ett gammalt inlägg från min privata blogg där jag sammanfattade en föreläsning med etologen Lars Fält. Tyckte det var mycket intressant där, så jag delar det här så ni läsare kan ta del av det. :) Hoppas ni gillar det.

/Sara

Nyss hemkommen från en föreläsning av etologen Lars Fält i Kristinehamn. Temat var ”Hundens språk och flockliv”. Det mesta av det som sades var gamla nyheter, men jag fick med mig några guldkorn hem.

Bland annat nämnde han intressant forskning som omkullkastar argumentet ”Men tikarna bestraffar sina valpar genom att ta dem i nackskinnet”. Det är ju ett väldigt vanligt argument, men Lars menar på att det inte alls stämmer – så vida inte tikarna är stressade! Att detta argument en gång uppstått beror på att man sett att beteendet är vanligt bland tikar, men det visade sig att det bara är vanligt bland tikar som inte har andra hundar som kan hjälpa till med fostran av valparna. I en vargfamilj, till exempel, tar tiken hand om valparna tills de är såpass stora att de lämnar lyan. Då tar övriga familjen hand om de olika uppfostringsdelarna; någon kanske är den som markerar att nu räcker det med stoj och lek, en annan har språklektioner, en tredje visar hur man jagar, och så vidare. Mammans roll är i princip bara vårdande efter detta, vilket innebär att hon får tillfälle att vila upp sig. Man ser samma typ av samarbete kring valparna i hushåll där det finns flera (stabila) hundar. I de fall där det bara finns en hund i huset, och det är tiken, tvingas mamman axla alla roller när det gäller uppfostran, vilket leder till att hon blir trött, stressad och frustrerad. Och precis som vi människor gör när vi mår så exploderar även tiken och ger sig på valparna fysiskt.
Med andra ord: en mamma som mår bra bestraffar inte sina valpar.
Intressant tyckte jag.

En annan sak som Lars pratade om var att den gamla dominansteorin baserades på forskning på djur i hägn. Det i sig är inget nytt för mig, och inte heller att djur i hägn beter sig annorlunda mot djur i det fria. Dock sade han en sak som fick mig att förstå detta ännu bättre, nämligen: ”Människor som stängs in gör också saker de aldrig skulle göra annars och vi kan inte göra människoforskning på dem”. Jag tänkte direkt på Big Brother! Där låser man in folk på en begränsad yta och jösses vad det händer konstiga saker. Så dominans- och rangordningsteorin bygger helt enkelt på djurens Big Brother. Inte konstigt att det blev tokigt!

Lars nämnde också att denna teori bygger på ett ledarperspektiv: ”Jag vill inte förlora min plats som ledare, för då förlorar jag mina förmåner”. Han menar att man måste vända på det hela och se på det från ett flockmedlemsperspektiv: ”Vilken sorts ledare gör att medlemmarna väljer att stanna kvar”. För ingen vill vara kvar i en grupp där ledaren är en diktator som bygger sitt ledarskap på rädsla och skräck. Det fick mig återigen att tänka på Big Brother. Det är ju varje säsong minst en person som väljer att avsluta i förtid, eftersom hen inte trivs i en miljö där alla slåss om att vara någon slags ledare och där allt är kaos. De som väljer att vara kvar gör det av en enda anledning: miljonen hägrar. Våra hundar har tyvärr inget val, för de kan inte välja att avsluta sitt medlemskap i förtid. De måste härda ut helt enkelt. Bättre då att fundera på hur jag ska vara som ledare för att min hund ska vilja följa mig!

Lars pratade en hel del om straff och varför det inte är bra. Bland annat berättade han om ett fenomen som kallas ”säkrande”. Ibland ser man filmer på ett gäng zebror som står och stirrar på ett lejon som går förbi. De flyr inte, utan stirrar. Det det handlar om är att det är bättre att ha kontroll över ett obehag, så att man ser vad som händer, än att vända ryggen mot och riskera att bli överraskad av ett bett i rumpan. ”Man bevakar helt enkelt faran”, förklarade han. Detta är alltså förklaringen till att hundar som tränas med mycket straff trots allt väljer att hålla fokus på och kontakt med sin tränare! Intressant.

En annan vanlig sak man ofta får höra är att man ska alfarulla hunden, för att den ska bli underlägsen sin förare. Lars berättade dock att det hela bygger på ett stort missförstånd: en hund som ligger på rygg under en annan hund har själv valt det! Det är aldrig den andra hunden som välter den! Med andra ord kan du aldrig tvinga en hund till underlägsenhet (för övrigt är det inte säkert att beteendet betyder det), utan den väljer själv om den vill vara det.

Han jämförde också livet med hund med fotboll. Hans poäng var att fotboll är kul (okej, håller inte med, men allt är subjektivt…), men trots det finns regler. Många tror att vi som tränar med belöningsbaserade metoder låter hundarna göra precis som de vill, men så är det så klart inte. Vi har också regler för att få spelet/livet att fungera, men vi ser till att spelet/livet är så roligt att det ändå vill genomföras! Hunden (och fotbollsspelaren) ska tycka att träning (eller fotbollsmatchen) är superkul, men ändå veta vad som får och inte får göras. Enkelt.

Så till sist en spännande grej om belöningar. Visste du att jackpotbelöningar faktiskt kan försämra inlärningen? Tydligen kan hunden bli så ”chockad” av jackpoten att det som hänt innan inte hinner gå in i långtidsminnet. Därmed kommer den inte ihåg vilket beteende den blev belönad för! Detta gäller dock främst om hunden aldrig blivit belönad för beteendet tidigare.
(Och det gäller även vid kraftiga bestraffningar….)

Summa summarum så tycker jag föreläsningen var riktigt intressant! Den gav mig både fördjupad kunskap och ny kunskap och det är alltid kul.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *