Separationsångest-Kaos

IMG_20160309_115011

Kaos är en numera treårig bullhundskorsning som kan lämnas själv överallt och bara går och lägger sig och myser oavsett hur länge man är borta.

Så har det dock inte alltid varit….

Han kom till oss som omplacering vid 6 månaders ålder och ensamhetsträningen påbörjades försiktigt efter några veckor.

Sedan kom nederlaget. Antingen hade han detta med sig ifrån att ha blivit lämnad i tidigare hem, eller så gjorde jag helt enkelt ett fatalt misstag som utlöste det. Han sov tungt efter promenad och jag behövde hämta barn från skolbussen 500meter härifrån.

Istället för att väcka honom så gick jag utan honom med tanken att det skulle ju gå så snabbt ändå.

Att vara borta i 3 minuter var uppenbarligen inte snabbt nog och när vi går tillbaka mot huset så hör jag hjärtskärande skrik som inte var av denna värld!

Innanför dörren hittar jag skor huller om buller, och allt hängandes som jackor och sjalar är nerdraget på golvet i en stor kisspöl.

Stackarn hade verkligen fått panikångest!

Givetvis backade jag tillbaks till ruta ett med ensamhetsträningen… Men så fort jag tyckte mig se en liten gnista av framsteg så kom ett bakslag igen….

Som längst så tog jag mig ner till soptunnan och tillbaka, under den tiden hade han lyckats dra ner alla blomkrukor i fönstret, ryckt ner gardiner och stång samt hoppat upp på matbordet och dragit ner taklampan!!! Krossat glas från lampan och skärvor från porslinskrukor över hela golvet!

Där bröt jag ihop helt!

Att ha en hund som inte kan vara ensam ens en liten stund skulle inte fungera i längden i våran familj, och nu var han såpass stor att det började bli fysiskt farligt för honom när bakslagen kom! Jag kände mig fullständigt värdelös som hundägare och såg ingen utväg ur hans separationsångest.

Men skam den som ger sig. Läste allt jag kunde komma över i ämnet, vände mig till en instruktör som hjälpte mig med bra råd som tyvärr inte räckte hela vägen, hittade en annan instruktör med personlig erfarenhet av detta och fick suverän hjälp och stöttning!

Bland annat lade vi upp ett strikt träningsschema med exakta instruktioner och byggde ett eget hundrum där han inte kunde göra sig illa på någonting för att träna i början. (Mest för att lugna mattes nerver och ge mig självförtroendet att träna med honom igen!)

Månader av träning flöt på. Sekunder var enorma framsteg!

Och även om det kostade mig blod, svett och tårar så började jag sakta sakta se ljuset i tunneln!

Efter ett år av träning vågade jag äntligen säga att han med lätthet kunde lämnas i två timmar och tryggt gå och lägga sig och snarka!!!!

Det fanns många stunder då jag trodde att det aldrig någonsin skulle gå…

Tur att matte är lika envis som bullhunden!

Med tanke på detta kommer jag även göra ett inlägg på hemsidan som är mer ingående om just ensamhetsträning samt tips och råd jag plockat upp under våran Kaotiska resa!

Hoppas verkligen att det kan hjälpa någon därute som sitter i den situationen! Eller ännu hellre förstås, att man undviker att hamna där från början!

 

Mia Groth Behrens

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *